Semester och beslut

Sommar, sol och en sambo som fått semester! Bloggen blir inte direkt prioriterad just nu. Har dessutom en hel del som ska fixas här hemma under Emanuels semester. Bara att ta sig i kragen och sätta igång!

Till helgen åker vi till Tierp. Blir en helg med våra kära vänner. Ska bli så skönt att åka dit och bara vara. Bara umgås, äta gott och prata en massa strunt! Det behövs! Sen ska vi också åka till Kättbo under några dagar. Troligen nästa vecka.

Vi har tagit ett beslut idag som verkligen kommer innebära förändring för vår familj. Det känns skönt att vi tagit detta beslut efter mycket funderingar. Är något som har gnagt väldigt inom mig och nu känns det som att en sten fallit inombords. Berättar mer om detta beslut senare. När allt är 100 % klart.

Ta hand om er!

Glädjetårar och jobbiga beslut!

De sista två veckorna har varit jobbiga. Därav den dåliga uppdateringen! Har varit så mycket nu på senare tid. Allt kring mamma och sen är det en hel del stor beslut som måste tas. Beslut som kommer innebära stor förändring. Både på gott och ont!

Att ta stora beslut samtidigt som allt kring mamma hänt är inte direkt lätt. Och det har verkligen tärt på mig! Även om allt har gått bra för mamma så har det ändå varit en ständig fundering kring allt. Pappa har skickat små mms med uppdatering kring mamma. Vilket har fått en att känna sig lite lugnare. Innan mamma fick sin nya lever så visste vi att en lång sjukhusvistelse var att vänta. Kring 4 veckor var det vanligaste efter en levertransplantation om allt gått bra. Med tanke på mammas andra operation en vecka efter transplantationen så trodde jag att hon blir inlagd minst 3 veckor till. Men i måndags fick jag ett samtal från pappa som verkligen chockade mig! Mamma skulle få komma hem på onsdag (igår) om alla prover fortsatte att vara bra. Jag fick lov att sätta mig ner. Det var det sista jag hade väntat mig bara 2 1/2 vecka efter en levertransplantation! Men mycket riktigt. Igår fick så mamma komma hem! Vilken känsla när pappa ringde och berättade att de satt i bilen på väg hem. Kan ärligt säga att det brast för mig när vi lagt på! Glädjetårarna kom verkligen!

Albin med mormor!

Imorgon väntar en hel del bilåkande för mig. Ska först vara på Mora lasarett kl. 08.15 för en MRT. Sen blir det att åka hem igen för att hämta Albin hos farmor. Sen ska jag packa bilen och åka hem till Kättbo! Albin saknar mormor och jag saknar min mamma!

Igår var det 10 månaders kontroll för Albin. Han hade gått upp i vikt lite dåligt. Men ingenting som var alarmerande. Helt normalt med en dipp i vikten. Däremot hade han dragit iväg på längden. Så nu väger lilleman 9490 gram och är 75,5 cm lång. Tänk att han snart blir 1 år! Helt sjukt hur fort dessa 10 månader har gått.

Dock så diskuterade vi på BVC igår om Albins utslag. Vi misstänker att det är hundarna som ställer till det. Albin är troligen allergisk. Hon rekommenderade att vi skulle stänga in hundarna i endast ett eller max två rum. Där får Albin inte vistas alls. Allt i huset ska sen städas extremt noggrant. Kuddar, filtar, mattor m.m skall tvättas. Blir han bättre av att ha det såhär i några veckor. Ja, då har vi svaret. Dock ser det inte så lovande ut att vi kan ha kvar hundarna i vilket fall. En av tikarna, Nikita har blivit extremt stressad sedan Albin började åla sig fram för 1 1/2 vecka sedan. Hon piper, gnäller och vill helst gömma sig på övervåningen under vår säng.

Allt detta känns just nu så oerhört jobbigt! Vill inte att Albin ska må dåligt. Och självklart går Albin före hundarna! Men vill inte göra mig av med hundarna och sen är det inte dem som är problemet. Samtidigt så mår inte Nikita bra. Kan inte heller dela systrarna åt. Hur gör man? Kan någon ge mig ett svar? För detta är något som verkligen får mig att må dåligt!

De är ju ändå familjemedlemmar!

Mycket funderingar är det...

Kraschar karusell!

Lillebror kan han!! Ha ha! Kolla in detta!

En jobbig helg i Stockholm!

I fredags så åkte jag ner till Stockholm, Huddinge för att träffa mamma. Jag såg fram emot att åka ner eftersom Tobias varit där dagen innan och mamma var så pigg. Hon var till och med uppe ur sängen och gick till avdelningens matsal och åt en bit mat och drack en kopp kaffe. Till saken hör den att mamma inte alls gillat kaffe det sista halvåret.på grund av sjukdomen. Så att hon drack en kopp kaffe (som hon dessutom tyckte smakade bra) var stort! Mamma var på bättringsvägen!

Dock fick jag besked från pappa i bilen på väg ner att mamma var sämre. Hon hade rejält ont och sov en hel del. En mindre bakslag misstänkte vi själva med tanke på att hon ändå varit igång en hel del dagen innan.

Bilresan ner gick jätte bra! Ända tills jag kom fram till Stockholm. Stod inte trafiken helt stilla så gick det max 5-10 km/h! Jag åkte 26 mil på 7,5 timme!! Trodde jag skulle bli galen! De sista 3 milen tog mig nästan 4 timmar!! Trafikstockningen berodde på vägarbeten, en kran som vällt och rusningstrafik. Ingen bra kombination kan jag lova!

Grönlandsbron! 1,5 mil kvar!

Så lite senare än vanligt kom jag så till Karolinska sjukhuset! Mamma var verkligen inte pigg när jag kom. Hon var i alla fall vaken och hon blev så otroligt glad att se mig! Det var ömsesidigt kan jag lova! Hann dock inte vara där mer än ett par timmar innan det blev röntgen för att kontrollera anledningen till smärtan i magen. Röntgen gjordes och läkarna sa att det troligen inte skulle hände mer förrän dagen efter. Så när klockan var 23.30 så åkte jag och pappa för att få oss lite mat för att sen åka till rummet på Ronald McDonald huset där pappa hade ett rum. Vi hann dock aldrig till rummet innan pappas mobiltelefon ringde. Det var en läkare som ringde och förklarade att mamma skulle opereras. Hon hade någon form av vätska i buken som tryckte på levern. Det blev en akut operation för att avlägsna vätskan. Blev inte mycket sömn denna natt kan jag lova!

3 timmar senare ringde så mobilen igen. Läkaren berättade att 4 liter levrat blod hade tagits bort och de kunde inte se någon aktiv blödning. Då var det bara för mig och far att försöka sova vidare. Blev nog totalt bara 2 timmars sömn den natten. Efter mycket om och men kom så mamma upp på avdelningen igång kring kl. 14 på lördagen. Med tanke på att vi inte fick träffa henne på postop. så var det så härligt att träffa henne igen!

På grund att detta rejäla bakslag som mamma fick så sov hon mest hela tiden jag var där. Mycket också beroende på all smärtlindring hon fick. Var kämpigt att se mamma i det skicket. Men samtidigt så var det alldeles underbart att få träffa henne. Hon såg så mycket friskare ut på ögonen. Man såg ändå att det här kommer gå vägen! Det måste det göra!!

Fick ett mms från pappa nu ikväll med en bild på en mamma som satt i sängen och åt soppa! Ett framsteg! Kämpa på nu!

Älskar dig mamma!