Imorgon åker jag och Albin hem igen. Har en känsla av att det kommer ta några dagar att smälta dagarna här. Dessa dagar har varit så oerhört känsloladdade. Vi både skrattar och gråter tillsammans. Albin hjälper oss att skratta och se framtiden. Samtidigt så finns sjukdomen där och ständigt påminner oss om den bistra sanningen.
Samtidigt som jag vill hem. Hem och känna vardagen igen. Så vill jag stanna och tillbringa varje minut jag kan med min familj här. I samma stund som jag tänker så, så blir jag lite arg på mig själv. Varför ska jag tänka så när hon ska klara sig igenom detta. För det finns inget annat alternativ. Men man måste samtidigt vara realistisk och veta att risken finns ju att det inte går bra. Den tanken skrämmer livet ur mig!
Älskar dig mamma!
Samtidigt som jag vill hem. Hem och känna vardagen igen. Så vill jag stanna och tillbringa varje minut jag kan med min familj här. I samma stund som jag tänker så, så blir jag lite arg på mig själv. Varför ska jag tänka så när hon ska klara sig igenom detta. För det finns inget annat alternativ. Men man måste samtidigt vara realistisk och veta att risken finns ju att det inte går bra. Den tanken skrämmer livet ur mig!
Älskar dig mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar