Fick besök av Eva på förmiddagen. Så det blev en fika i paviljongen. Härligt! Sen var det bara att laga mat innan Emanuel åkte till jobbet. Det var efter detta det kändes som att allt brast. Albin började knöla igen och blev jätte ledsen. Vägrade somna, trots att han var rejält trött och han var som en skrikande ål i min famn. Om jag la ner honom i vagnen eller på golvet fick han ren panik. Ingenting dög! Och när han väl somnade så sov han inte mer än 10 minuter. Sedan vaknar han och bara gallskriker! Frustrationen som man känner då är så enorm. Känns så hemskt att ingenting man gör hjälper. Det är så uppenbart att det är något som han mår dåligt över. Troligen tänderna som är på gång, då alla tecken finns där. Men hur ska man veta att det bara är kommande tänder som gör honom ledsen, eller om det är något mer?
När väl Albin sovit lite, med betoning på lite, så packade jag in honom i bilen. Kylskåpet behövde en nödfyllning. Så det blev en tripp till Icahallen. Förhoppningen var att miljöombytet skulle göra honom på bättre humör. Vilket det också gjorde. Dock var Åke på Ica väldigt "farlig". När man dessutom träffar Åke när man är i Jessicas famn och inte mammas. Det gör verkligen honom inte mindre läskig! Men det gick snabbt över bara man fick komma till mamma igen.
Vi tog också en tur förbi mormor på vägen hem. Albin började komma på att han mådde ju faktiskt inte riktigt bra och hans "härliga" humör visade sig även för mormor.
Eftersom Albin också äter dåligt just nu så är det inte lätt att få i honom mat alla gånger. Kvällens gröt var ingenting man ville ha. Inte heller en flaska välling dög åt lilleman. En hungrig och trött Albin som dessutom uppenbarligen har ont. Det är inte speciellt kul att trösta. Alvedon hjälpte då så pass att en flaska med mat gick ner. Det blev en kvällspromenad med en Albin klädd och klar för sängen. Och en promenad gjorde susen...
Snygg stil man har i vagnen...Vanligtvis går det utmärkt att bära upp Albin till sängen bara han somnat av riktigt i vagnen. Nej, nej inte denna kväll. I 1 1/2 jag nu haft en Albin som vaknat var 10:e minut och skrikit. Efter mycket om och men ligger han nu i alla fall i sin säng. Ett framsteg åtminstone. Men det blir nog en lång natt... för har sover inte lugnt och skönt.
Var är min konstant glada och underbart härliga son?
Mitt i allt strul med Albin så har man samtidigt så mycket som snurrar i huvudet. Min mor, som många vet, är sjuk i cancer. Man börjar nog nu inse att det faktiskt var ett cancerbesked hon fick för någon månad sedan. Dock blir hon fri från cancer bara hon genomgår en levertransplantation. Så nu är det en jobbig väntan på en operation. Det jobbigaste är just att inte veta när detta kan bli av. Dagar, månader, år? Ingen vet... Känns dock skönt att höra mamma så positiv och stark som hon är. Klart hon ska klara de här!
Så vissa dagar kan jag verkligen känna mig nere på grund av detta. Men jag tar dessa dagar, tillåter mig själv att fundera och vara lite ledsen. Efter det och många gånger efter ett samtal i telefonen med mamma. Så mår man bättre... Det är bara att kämpa på!
Hoppas på en lättare dag imorgon... det blir nog bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar